Hej, hej, hej! Jag är Toška, den sjuårige skrattmästaren med en magisk röd näsa som hittar skoj i allt! Och min kompis, den busiga hamstern Chih-Pyh, han är också med! Vi bor i ett hus där skratt är som tapeter på väggarna, och vi älskar att hitta på de allra roligaste historierna. Idag ska vi berätta om en superrolig tjej som heter Erica. Hon är 32 år, och hon älskar att skratta så att magen hoppar! Hon är full av energi, som en studsboll på en trampolin, och hon kastar sig in i allt med ett stort, glatt HO-HO-HO!
En solig morgon, när fåglarna kvittrade som små komiker och solen kittlade näsan, vaknade Erica med ett ryck. ”Idag är dagen!” ropade hon till sin spegelbild, som blinkade tillbaka med samma sprudlande entusiasm. ”Dagen för äventyr! Dagen för skratt! Dagen för… lera!” Hennes ögon glittrade som två små busfrön. Erica hade hört talas om en hemlig lerpöl djupt inne i skogen, en pöl som sades vara den halaste, den bubbligaste och den allra roligaste leran i hela världen. Hon hade inte kunnat sova på hela natten, så spänd var hon.
Hon slängde på sig sina mest färgglada kläder, som hon inte var rädd att smutsa ner, och sprang ut genom dörren. Hennes vän, en lugn och snäll man vid namn Leo, stod redan och väntade. Leo var lite mer eftertänksam än Erica, men han älskade hennes smittande glädje. ”Redo för leräventyr, Erica?” frågade Leo med ett leende. ”Redo? Jag är FÖDD redo!” svarade Erica och gjorde en liten dans. ”Kom igen, Leo! Leran kallar! Jag hör den viska mitt namn: ’Erica, kom och plaska! Erica, kom och halka!’”
De vandrade genom skogen, och Erica hoppade över stockar och stenar som en liten känguru. Hon pekade på en ekorre som tappade en nöt och skrattade högt. ”Titta, Leo! Till och med ekorren har en dålig dag! HA-HA-HA!” Leo skakade på huvudet och log. ”Du hittar verkligen glädje i allt, Erica.” Erica stannade plötsligt. ”Där! Jag känner det i mina tår! Lerans magiska dragningskraft!”
Framför dem bredde en stor, glänsande lerpöl ut sig. Den bubblade och sörplade, och solen reflekterades i den som i en stor, brun spegel. Det såg ut som den roligaste chokladpuddingen man någonsin sett, fast mycket, mycket större. Erica kunde inte hålla sig. Hon tog ett djupt andetag, spände musklerna och ropade: ”LERAN, HÄR KOMMER JAG!” Hon tog ett jättekliv mot leran, men… oj, oj, oj! Leran var inte bara bubblig och sörplande, den var också otroligt hal! Som en isbana för jättar, fast gjord av chokladpudding!
Erica gled. Hon gled och gled, och hennes fötter for upp i luften som två små raketer. Hon försökte vifta med armarna, men det var som att försöka simma i sirap. Med ett stort, plaskande ”PLASK!” landade hon mitt i leran. Inte bara landade hon, hon landade dubbelvikt! Hennes ben var uppe vid hennes öron, och hon låg på mage, helt fast i den kalla, hala leran. Hon såg ut som en stor, brun pretzel. ”Ugh… puh… sörpl!” hördes det från leran.
Leo, som hade stått och tittat på med ett förväntansfullt leende, såg vad som hände. Först blev han lite förvånad, sedan började han skratta. Ett litet fniss, sedan ett större skratt, och sedan ett riktigt gapskratt som ekade mellan träden. Han höll sig för magen och tuggade på sina kinder för att inte spricka. Erica, som låg där som en lerig staty, tittade upp med ett öga som var täckt av lera. Hon såg Leo skratta, och trots att hon var helt fast, kunde hon inte låta bli att fnissa själv. Det var ju faktiskt ganska roligt!
Leo torkade tårarna ur ögonvrån och försökte samla sig. ”Jag… jag ska hjälpa dig upp, Erica!” sa han mellan skratten. ”Jag ska bara… HAHAHAHA! Jag ska bara skratta färdigt först! HAHAHAHA!” Erica skrattade så att leran bubblade runt henne. ”Skynda dig då, Leo! Jag tror jag håller på att bli en del av lerpölen! Jag kanske växer rötter!” Leo skrattade ännu mer, men han sträckte ut en hand. ”Här, ta min hand! Men varning, jag är också ganska hal av alla tårar!” Erica tog tag i hans hand, och med ett gemensamt ryck, och ett stort ”SÖRPL-PLASK!”, kom hon loss från lerans grepp. Hon var täckt från topp till tå i brun, kladdig lera, men hon strålade av glädje. ”Det var det roligaste jag gjort på länge!” ropade hon och skakade av sig lite lera. ”Tack, Leo! Du är den bästa skrattkompisen!” Leo log. Att hjälpa Erica, även om det var mitt i ett skrattanfall, kändes varmt och gott i magen. Och att se hennes glada ansikte, trots all lera, gjorde honom också glad. De visste båda att små handlingar av vänlighet, även om de var leriga, gjorde världen lite bättre och mycket roligare.

Efter att Leo äntligen hade skrattat färdigt, sträckte han ut en hand till Erica. Hon tog den, och med ett *slurpande* ljud drog han upp henne ur leran. Erica var täckt från topp till tå i den klibbiga, bruna sörjan. Hennes hår var som en lerig hjälm, och hennes kläder hade förvandlats till en lerig rustning.
”Du ser ut som en chokladpralin som har rullat i jord!” utbrast Leo och brast ut i ett nytt skrattanfall.
Erica skrattade så att magen skakade. ”Och du ser ut som en som har försökt fånga en!” svarade hon, och slängde en liten lerklump på honom. Den träffade mitt i pannan med ett mjukt *plask*.
”Åh, krig är det vi vill ha, va?” sa Leo med ett busigt leende. Snart var de båda igång med en lerklumpskamp, där skratt och lerstänk flög i luften. Det var en syn för gudar, eller åtminstone för den lilla, lurviga åskådaren Chikh-Pykh, min kompis, som satt på en sten i närheten och gnagde på ett solrosfrö, med små, snabba *gnag-gnag*-ljud. Han verkade tycka att det var den bästa showen han sett på länge.
När de var utmattade av skratt och lerklumpskastning, bestämde de sig för att det var dags att tvätta av sig. De hittade en liten, porlande bäck i närheten. Erica, med sin vanliga entusiasm, kastade sig i vattnet. Men leran var så envis! Den klibbade fast som klister. Hon skrubbade och skrubbade, men det verkade bara sprida ut leran mer.
Leo, som var lite mer metodisk, kom på en idé. ”Vänta, Erica! Vi måste skölja av det värsta först, annars blir vattnet bara brunt.” Han tog en stor näve mossa och började försiktigt torka av de värsta lerklumparna från Ericas armar. Det var en långsam process, men med varje borttagen lerklump kändes det lite lättare.
”Tack, Leo,” sa Erica, med ett genuint leende. ”Du är en riktig ler-räddare!”
Leo log tillbaka. ”Inga problem! Det är ju det vänner är till för, att hjälpa varandra ur leriga situationer, bokstavligt talat!”
Efter en stunds gemensamt arbete, där de skrubbade och sköljde, började Erica äntligen se ut som sig själv igen. Hennes kläder var fortfarande fläckiga, men leran var borta. De satt vid bäcken, trötta men glada, och tittade på solnedgången.
”Vet du,” sa Erica, ”det här var nog det roligaste lerbadet jag någonsin tagit. Och det var ännu roligare för att du var med.”
Leo nickade. ”Håller med. Och det var fint att vi kunde hjälpa varandra. Det känns bra i magen när man är snäll, eller hur?”
Erica kände en varm känsla sprida sig i bröstet. Ja, det kändes verkligen bra. Även om hon älskade att kasta sig in i nya äventyr, insåg hon att det var ännu bättre när hon hade någon att dela dem med, och någon som kunde hjälpa henne när hon fastnade – även om det var i ett gyttjebad. Hon hade lärt sig att hennes energi och entusiasm kunde vara ännu mer kraftfull när den kombinerades med lite eftertanke och vänlighet. Och det var en lektion som var värd mer än all lera i världen.

Efter att ha skrubbat bort det mesta av leran, kände Erica en ny våg av kreativ energi. Hon tittade på den kvarvarande leran vid pölen och fick en briljant, om än lite makaber, idé.
"Leo!" utbrast hon, ögonen glittrande av bus. "Vi måste göra något minnesvärt av den här leran!"
Leo, som fortfarande torkade av sig, tittade upp. "Vad har du nu hittat på? Jag känner på mig att det kommer att involvera mer lera och förmodligen en hel del skratt på min bekostnad."
Erica log brett. "Nej, nej, den här gången är det konst!" Hon började genast samla ihop stora klumpar av den klibbiga leran. Med en otrolig hastighet och precision började hon forma något. Leo stod bredvid, först skeptisk, sedan alltmer fascinerad.
Snart tog en form fram. Det var en nästan livstor skulptur av en person, men inte vilken person som helst. Det var en person som såg ut att ha dykt rakt ner i leran, med benen rakt upp i luften och huvudet djupt begravt. Det såg ut som om någon hade misslyckats kapitalt med ett dyk och fastnat för evigt i lerans grepp.
"Tadaa!" sa Erica stolt, när hon lade sista handen vid en liten lerig sko som stack upp i luften. "Den eviga lerdykaren!"
Leo brast ut i skratt. "Erica, du är galen! Det ser ut som om någon har haft en riktigt dålig dag och sedan bara gett upp!" Han skrattade så mycket att han nästan ramlade omkull igen. "Tänk om någon hittar den här i mörkret? De kommer att tro att det är en riktig olycka!"
"Precis!" svarade Erica med ett finurligt leende. "Det är det som är det roliga! En liten överraskning för nästa äventyrare."
Plötsligt hörde de ett litet pip. Chikh-Pykh, som hade suttit tyst på Leos axel, hoppade ner och sprang fram till skulpturen. Han klättrade upp på det leriga 'huvudet' som stack upp ur marken och började vifta med sina små tassar, som om han dirigerade en orkester.
"Se där!" sa Erica. "Chikh-Pykh godkänner! Han tycker nog att det är en utmärkt plats att hålla ett litet komedi-uppträdande på."
Leo skakade på huvudet, fortfarande leende. "Du vet, Erica, du har en förmåga att förvandla de mest kaotiska situationer till något helt unikt. Och jag måste erkänna, den här skulpturen är faktiskt ganska briljant på sitt eget, mörka sätt."
De stod där en stund, betraktade sitt verk och skrattade åt tanken på den förvirring det skulle skapa. Även om skulpturen var lite kuslig, fanns det en glädje och lättsamhet i deras skapande. Det var ett bevis på att även de mörkaste skämten kunde vara en källa till gemenskap och skratt, så länge de delades med vänner och inte skadade någon.
När solen började gå ner, kastade den långa, spöklika skuggor från lerdykaren. Erica och Leo packade ihop sina saker, med Chikh-Pykh tryggt i sin bur, och begav sig hemåt. De visste att de hade skapat något som skulle leva kvar i deras minnen, och kanske även i andras, som en rolig och lite skrämmande påminnelse om deras äventyr i leran.