Erica, med sin smittande energi och ett hjärta som klappade extra hårt för det oväntade, satt på en parkbänk. Solen silade ner genom höstlöven och målade marken i guld. Bredvid henne satt hennes vän, den alltid lika lugne och eftertänksamme Leo. Men idag var det inte Leos lugn som fångade Ericas uppmärksamhet, utan en minnesbild som plötsligt dök upp och fick henne att skratta högt, så att folk vände sig om.
"Kommer du ihåg den där gången, Leo?" började Erica, med tårar i ögonen av skratt. "När vi skulle hjälpa farbror Bertil att hitta hans 'försvunna skatt' i trädgården?" Leo log snett, han kom mycket väl ihåg. Det var en dag för några år sedan, en dag som då kändes ganska stressig, men som nu var en källa till oändligt roliga minnen.
Farbror Bertil, en charmig men ack så förvirrad gammal man, hade ringt Erica i panik. Hans "skatt", en liten, glittrande prydnadssten som han trodde var en ovärderlig juvel, hade försvunnit från hans trädgård. Erica, alltid redo för ett äventyr, hade dragit med sig en motvillig Leo. Väl framme hos farbror Bertil möttes de av en syn som då var mer förbryllande än rolig. Farbror Bertil hade, i sin iver att hitta skatten, grävt upp halva trädgården. Inte med en spade, utan med en *tesked*.
"Han stod där, mitt bland alla uppgrävda rosenbuskar, med sin lilla tesked och ett ansikte som om han just hade upptäckt Atlantis!" fnissade Erica. "Och han hade bundit fast sin lilla mops, Muffin, i ett *extra långt* koppel runt sin egen midja, 'så att hon inte skulle springa bort och trampa på skatten', sa han!"
Leo skakade på huvudet. "Ja, och Muffin, stackarn, var så förvirrad att hon bara snurrade runt farbror Bertil tills han såg ut som en mänsklig garnboll!"
Erica skrattade så att hon nästan ramlade av bänken. "Och det bästa var när han, mitt i allt kaos, plötsligt utbrast: 'Aha! Jag har den! Jag känner den!' och sedan drog upp en *rostig konservburk* som han var övertygad om var skatten!"
De mindes hur farbror Bertil stolt hade hållit upp den rostiga burken, medan Muffin, som äntligen lyckats trassla sig loss, sprang runt i cirklar och skällde på en ekorre. Erica och Leo hade då försökt att hålla masken, men nu, med lite distans, var det obetalbart. De hade till slut hittat den riktiga "skatten" – prydnadsstenen låg lugnt och stilla i en blomkruka, precis där farbror Bertil hade lagt den dagen innan och sedan glömt bort. Men minnet av den rostiga konservburken och den garnbollsliknande farbror Bertil var mycket roligare än någon glittrande sten.
"Det var ju inte alls roligt då, när vi försökte förklara för honom att det bara var en burk," sa Leo, men ett leende spred sig över hans ansikte. "Men nu... nu är det ju helt hysteriskt!" Erica nickade instämmande, torkade en skratt-tår ur ögonvrån. Det var just det som var så underbart med livet, att de mest förvirrande och ibland lite jobbiga stunderna kunde förvandlas till de allra bästa skratten, långt senare. Och i Ericas värld var det just de skratten som gjorde livet så fantastiskt.

Erica satt på parkbänken, fortfarande fnittrande åt minnet av farbror Bertil och hans teskedsgrävande. Plötsligt landade en duva med en *bling-bling*-effekt precis framför hennes fötter. Och inte vilken duva som helst! Den hade ett glittrande diamantörhänge i näbben! Erica blinkade. "Ursäkta mig, herr Duva," sa hon med en låtsasallvarlig röst, "har du kanske rånat en juvelerare? Eller har du bara en väldigt exklusiv smak för accessoarer?" Duvan tittade på henne med en blick som sa: *"Vad glor du på, människa? Det här är min frukost!"*
Precis då kom en gatuartist, med en basker på sned och en palett full av färgstarka kladd, fram till Erica. "Ursäkta, fröken! Jag såg just den där duvan! Den är min musa! Jag håller på att måla 'Duvan med Diamantörhänget'!" Artisten viftade med en pensel och pekade på en halvfärdig duk där en duva med ett *väldigt* överdrivet diamantörhänge och en monokel stirrade ut i intet. Erica kunde inte hålla sig för skratt. "En monokel också? Det är ju briljant!"
Artisten, som presenterade sig som Picasso-Pelle, förklarade att han hade tappat sitt örhänge i parken och att duvan tydligen hade hittat det. "Jag försökte fånga den, men den är snabbare än en komet på rymmen!" utbrast han och gestikulerade vilt. Erica, som älskade en bra utmaning, bestämde sig för att hjälpa till. "Okej, Picasso-Pelle, vi ska fånga din juvel-tjuv!"
De började smyga efter duvan, som nu hade flugit upp på en staty av en allvarlig herre med en stor mustasch. Duvan satt där och putsade sitt nyfunna smycke med en air av total likgiltighet. Erica försökte locka den med brödsmulor, men duvan var inte intresserad av billig mat när den hade en diamant. Picasso-Pelle försökte med konstnärliga lockrop: "Kom hit, min lilla musa! Låt mig föreviga din glans!" Duvan svarade med ett *"koo-koo"* som lät misstänkt likt ett hånskratt.
Plötsligt fick Erica en idé. Hon kom ihåg en gång när hon var liten och hennes mormor hade tappat sina löständer i en tårta. Mormor hade då, i panik, låtsats att hon letade efter en "speciell tårtbit" och grävt med händerna i tårtan tills hon hittade dem. Det hade varit en katastrof då, men nu var det en av Ericas favorithistorier att skratta åt. "Jag vet!" utbrast Erica. "Vi måste lura den!" Hon viskade sin plan till Picasso-Pelle, som först såg skeptisk ut, men sedan log ett brett, busigt leende. "Det är så galet att det kanske fungerar!"
Erica tog fram sin mobil och började spela upp ljudet av en katt som jamade. Duvan, som var van vid att vara parkens kung, blev först förvirrad. Sedan, när jamandet blev högre och mer hotfullt, började den flaxa nervöst. Picasso-Pelle, med en tom duk i handen, sprang fram och tillbaka och låtsades måla duvan i full flykt, samtidigt som han ropade: "Åh, vilken dramatik! Vilken rörelse! Den ultimata duvflykten!" Duvan, som nu var helt övertygad om att en osynlig katt jagade den, tappade örhänget i ren panik och flög iväg med ett *"koo-koo-KOO!"* som lät som en skräckslagen skrik. Erica och Picasso-Pelle brast ut i skratt. Örhänget landade med ett litet *pling* precis vid Ericas fötter. "Tack, Erica! Du är ett geni!" utbrast Picasso-Pelle och kramade henne. Erica log. "Inga problem! Man måste bara tänka som en duva... eller som en mormor som letar efter sina löständer i en tårta!"